Nytt i hyllan #bokrea

Som utlovat kommer här mitt bokrea-inlägg. Den vänstra högen köpte jag i fysiska butiker (Akademibokhandeln och ICA Maxi) i lördags, och den högra förbeställde jag från Adlibris och Bokus. 

Trots att jag gick igenom hela reasortimentet hos både Adlibris och Bokus när jag gjorde min beställning lyckades jag på något sätt missa att Jag ger dig solen av Jandy Nelson fanns med, så den beställde jag först i fredags. Jag tänkte även ta en titt hos min lokala bokhandel (en Ugglanbutik), men sedan får det nog vara bra för i år.

Har ni läst något ur min hög? 

(Som jag nämnt tidigare märker jag mina olästa böcker med små rosa klisterlappar för att lättare hålla koll på dem. Jag har inte satt någon på Lapptäcken-boken för jag tänker att det inte är en bok som jag kommer att läsa från pärm till pärm.)

En smakebit på søndag - Oppositionspartiet

En smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, och går helt enkelt ut på att en bjuder på en smakbit från den bok en läser för tillfället. 

Just nu läser jag Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström, som är en av mina nya böcker från bokrean (det kommer för övrigt ett inlägg om bokrean senare idag eller imorgon). Det handlar om Saga och hennes kompisar, som går på gymnasiet i 60-talets Stockholm. Boken utkom första gången 1967.

Vi andra hade följt utvecklingen med spänt intresse, och Ia ringde på söndan, sprickfärdig av sensationen: Nu har jag snärjt honom!

Sedermera har det visat sej att Jerker inte var så snärjd som man trodde, han hade tvärtom bara avsett att göra sej en glad kväll, och nu har Ia brustet hjärta, och vi pyser av indignation: karlar! såna är dom allihop! beräknande skurkar!

Karla och jag sitter i skoltrappan och är karlhatare en hel rast.

Bokblogssjerka 26 - 29 februari

Gissa om jag är glad över veckans jerkafråga! Som jag har nämnt tidigare är jag en storkonsument av fanfiction, men jag brukar inte prata om det så mycket här på bloggen. Nu får jag chansen!

För mig har fanfiction betytt otroligt mycket. Jag upptäckte fenomenet när jag var i 13-årsåldern och hängde på hogwarts.nu, som var en sida för svenska Harry Potter-fans. (Detta var under de där tre åren eller vad det var mellan fjärde och femte boken, och jag hade svår abstinens) Jag läste först all svensk fanfic jag kom över, vilket inte var särskilt mycket, och sedan gick jag över till fanfic skriven på engelska. Fram tills dess hade jag hatat engelskan i skolan; jag tyckte att det var totalt värdelöst och ganska svårt. 

Plötsligt fick jag motivation att lära mig. Jag hittade nån engelsk-svensk ordbok online som var fruktansvärt dålig med dagens mått mätt, och under åtminstone ett år eller två hade jag alltid den sidan öppen i fönstret bredvid så att jag kunde slå upp allt jag inte förstod, vilket till en början var typ allt. Efter ett tag upptäckte jag att engelska faktiskt är ganska roligt och inte alls så svårt som jag hade tyckt förut.

Nämnde jag att jag idag är lärare i engelska?

Jag läser fortfarande fanfiction, men inte lika mycket Harry Potter längre. Ett tag läste jag nästan bara Glee-fanfic, och sedan har jag övergått mest till Teen Wolf. Som jag skrev för ett par veckor sedan följer jag inte ens Teen Wolf längre, för det spårade ur totalt och blev fruktansvärt dåligt, men karaktärerna kan jag liksom inte släppa. Jag är en sådan där som ser karaktärer jag gillar nästan som vänner, och jag tycker att de förtjänade bättre än det skräpet som serien blev. 

Jag tänker dock inte ge några tips. Jag har ett pinsamt detaljerat fanfictionbibliotek där jag sparar alla länkar till allt bra jag läser, men till skillnad från böcker tycker jag att det är svårt att tipsa folk om fanfic.

Veckans bokbloggsfråga: Betyg

Veckans bokbloggsfråga lyder som följer:

Betygssätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem i så fall? 

Jag har ett betygssystem för de böcker jag läser, men jag brukar inte skriva ut det i bloggen. Jag känner lite att de betygen jag sätter på böckerna är mest för min egen skull, och eftersom alla resonerar så olika när de betygsätter böcker så ger det ändå inte så mycket att titta på vilket betyg en bok fått när jag läser till exempel en recension. 

Undantaget är på exempelvis Goodreads där väldigt många betygsätter samma bok. Om 20 000 personer har betygsatt en viss bok så känner jag att medelbetyget borde ge åtminstone en fingervisning om bokens kvalitet. 

Jag har ingen traditionell läsdagbok, utan har istället ett kalkylark där jag håller koll på allting, och där betygsätter jag även de böcker jag läser. Liksom de allra flesta har jag 1 som sämsta betyg och 5 som bästa.

Hos mig är nog fyror och femmor något överrepresenterade, vilket funkar för mig personligen och beror på att jag nog är mer generös än de flesta med de högre betygen, men det är också - som jag sa - en anledning till att jag inte skriver ut betygen på bloggen.

(Så här ser min bokdokumentation ut, för den som undrar.)

Top Ten Tuesday: Bra böcker utanför min comfort zone

Veckans Top Ten Tuesday handlar om böcker en gillat fast det inte är den typen av böcker en brukar läsa.

Jag har dock bara valt fem böcker istället för tio, men mina inlägg brukar bli så långa så det kanske är lika bra.

För att kunna leva av Yeonmi Park läste jag nyligen. Jag läser sällan memoarer, och jag har aldrig någonsin läst en bok om Nordkorea förut. Jag tyckte att den var bra, men jag vet inte om jag har blivit så värst inspirerad att läsa fler memoarer. Fler böcker om Nordkorea skulle jag dock vilja läsa, så vi får väl se om det blir någon mer sådan framöver.

Det är något som inte stämmer av Martina Haag läste jag också nyligen. Jag är superallergisk mot böcker (och filmer och tv-serier och allt annat) om olycklig kärlek, för jag blir så himla ledsen så det är liksom inte värt det för mig. Ska det handla om kärlek ska det sluta lyckligt, annars får det vara. Men oj vad bra den här boken är!

En gång i tiden läste jag mycket barnböcker. Dels när jag var i den åldern själv naturligtvis, men även senare. Nu är det dock ganska länge sedan jag läste barnböcker regelbundet, så jag var nog inte riktigt beredd när jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones. Jag gillade den, men det var några saker som jag reagerade lite på som jag tror har att göra med att det är en barnbok.

The Eerie Silence av Paul Davies är en faktabok som handlar om sökandet efter utomjordisk intelligens. Jag har pratat om den en gång förut, så se här om du vill veta mer om den. 

The String Diaries av Stephen Lloyd Jones (som jag också pratat om förut) ligger utanför min comfort zone såtillvida att jag sällan läser skräck eller urban fantasy, och denna är lite av båda. Jag har dock ingenting emot någon av genrerna; det blir liksom inte av bara. Ruskigt bra var den i alla fall.

Tematrio - Hyllvärmare

Den här veckans tematrio handlar om hyllvärmare, och Lyran uppmanar oss att berätta om tre böcker som vi äntligen sett till att läsa eller som vi borde läsa snart.

På den fronten har jag faktiskt varit ganska duktig på sistone; mina tre senast lästa böcker var alla sådana som stått i hyllan sedan 2014. Dock har jag ju nyss recenserat dem (här, här och här) så det känns lite onödigt att prata om dem igen. 

Därför kommer här istället ytterligare tre böcker som stått olästa länge:

Fågelmannen av Mo Hayder har stått i min bokhylla sedan i juni 2015, vilket ju inte är jättelänge egentligen, men jag har ändå lite dåligt samvete för att jag inte har läst den än. Jag fick den nämligen i födelsedagspresent av en vän/kollega, och jag tycker ju att den verkar riktigt bra och har hört bra saker om den, så jag ska nog försöka ta tag i den snart.

Bröderna Sisters av Patrick DeWitt hade jag på min önskelista ganska länge (fast det engelska originalet med den av naturliga skäl mycket roligare titeln The Sisters Brothers), och när den sedan dök upp på svenska på bokrean förra året så kunde jag inte låta bli. Det kanske börjar bli dags att läsa den nu då.

Våren 2014 köpte jag Proxy av Alex London. Det är den första delen i en dystopisk science fiction-serie med en HBTQ-person i huvudrollen, så logiken säger att det borde vara min grej. Jag är till och med så säker på att jag kommer att gilla den att jag redan har köpt uppföljaren, Guardian. Men har jag läst dem? Nej.

What I Thought Was True av Huntley Fitzpatrick

Titel: What I Thought Was True

Författare: Huntley Fitzpatrick

Förlag: Dial Books

Sidor: 422

På den lilla ön Seashell Island på USAs östkust består invånarna av två separata grupper. Sommarfolket kallas de välbeställda familjer som varje år anländer till ön för att semestra i sina lyxiga sommarbostäder. Öfolket är den bofasta befolkning som livnär sig på sommarfolket och annan turism, och sedan får kämpa för att överleva vintern.

Sjuttonåriga Gwen Castle har bott på ön i hela sitt liv och förväntar sig ytterligare en sommar som alla andra. Så får hon veta att Cassidy Somers, Gwens rika klasskamrat från fastlandet som har mer gemensamt med sommarfolket än med henne, har fått sommarjobb på ön. Gwen och Cass har en komplicerad historia, och han är ungefär den sista människan hon vill spendera sommaren med.

Kommentar

För ett par år sedan läste jag Fitzpatricks debutbok My Life Next Door, som blev en av mina favoritböcker det året. Tyvärr lever inte hennes andra roman riktigt upp till mina förväntningar.

Speciellt första halvan av boken känns onödigt spretig och rörig. Det beror till stor del på att det som hänt mellan Gwen och Cass tidigare behandlas som ett stort mysterium, som avslöjas bit för bit genom tillbakablickar. Jag blir mest bara förvirrad över vad som hänt och i vilken ordning, och “mysteriet” är inte tillräckligt spännande eller chockerande för att behandlas på det sättet; det hade gått precis lika bra att bara tala om från början hur det låg till.

Trots detta gillar jag berättelsen om Gwen och Cass. Jag tycker om dem båda och de känns realistiska, med både bra och dåliga sidor. Jag uppskattar även att det inte är någon instalove jag bjuds på. De har ju känt varandra sedan tidigare, och det tar sedan ett tag innan saker börjar hända mellan dem.

Jag tycker även om Gwens familj, som får ett stort utrymme i berättelsen: mamma Luce som sliter hårt som städerska åt sommarfolket, morfar Ben som pratar mer portugisiska än engelska, och speciellt åttaårige Emory som nog måste vara den sötaste ungen någonsin. Kusinen Nic har jag däremot inte mycket till övers för, och jag känner mig tyvärr fullständigt ointresserad av sidoberättelsen om honom.

Något som jag inte väntade mig men uppskattar är skildringen av förhållandet mellan sommarfolket och öfolket. Speciellt hur den bofasta befolkningen behandlas av besökarna fascinerar mig: hur de behandlas rent allmänt som tjänstefolk, hur en del av de unga killar som besöker ön ser de bofasta tjejerna som "picknickkorgar" (alltså, något lättsamt och trevligt under sommaren som sedan kasseras när hösten kommer), hur en av de rika gamla kvinnorna kallar alla som arbetar för henne Maria och José och vägrar ta reda på deras riktiga namn.

Så trots att jag är lite besviken och hade hoppats på mer, gillade jag boken överlag och är glad över att ha läst den. Men för den som inte läst Fitzpatrick förut rekommenderar jag ändå My Life Next Door i första hand.

Trouble av Non Pratt

Titel: Trouble

Författare: Non Pratt

Förlag: Walker Books

Sidor: 384

När hela skolan får veta att femtonåriga Hannah Shepard är gravid och hon av till en början okända skäl absolut inte kan tala om vem pappan till barnet är, erbjuder sig Aaron Tyler att låtsas att det är han. 

Aaron är den nya killen på Hannahs skola, och han vill inte dra till sig uppmärksamhet, vill absolut inte prata om sitt förflutna, och han verkar dessutom vara den enda killen på hela skolan som inte vill ligga med henne, så hur kom han ens på tanken att frivilligt dras in i cirkusen som hennes liv plötsligt blivit? 

Kommentar

I början hade jag lite svårt för Hannah; jag tyckte att hon verkade ganska otrevlig och lite sådär klyschigt tonårig, och Aaron hade jag liksom lite svårt att få grepp om. Ett tag trodde jag inte att jag skulle tycka om boken på grund av karaktärerna, men när jag sedan lärde känna dem mer släppte det, och såhär i efterhand tycker jag riktigt bra om båda två. 

Bokens styrka ligger definitivt i relationen mellan karaktärerna, och då menar jag inte bara huvudpersonerna även om deras relation är central i berättelsen. När jag började läsa trodde jag att detta skulle vara en ren kärlekshistoria, men så är det inte alls. Det är snarare en berättelse om vänskap: den starka vänskapen mellan Hannah och Aaron, men även vänskap mellan huvudpersonerna och andra personer i deras egen ålder, mellan Hannah och hennes farmor, mellan Aaron och den vresige gamle gubben Neville på äldreboendet där han volontärarbetar, och så vidare.

Ett annat bra och viktigt budskap i berättelsen, är att det faktiskt är tillåtet att välja sin familj. Hannah väljer bort sin oengagerade pappa, och det är helt okej. Vid ett tillfälle kommer Hannah på sig själv med att säga att hennes pappa är bortrest när det egentligen är styvpappan hon menar, och som skilsmässobarn uppskattade jag verkligen hennes reflektion över att det kändes rätt att säga så, fast det till en början var något som bara slank ur henne. 

Men lika mycket som Hannah väljer bort sin pappa, lika mycket väljer hon och Aaron varandra. De båda har ju egentligen inget riktigt band till varandra fast de låtsas att de har det, men de är båda helt på det klara med att de är varandras familj ändå, och det tyckte jag var fint.

Överlag gillade jag boken och skulle rekommendera den, även om jag nog inte skulle säga att det är en ny favorit eller så. Boken är faktiskt lite sisådär i början, vilket påverkar helhetsintrycket trots att den blev mycket bättre sedan.

A-Ö Boktaggen: Fattig

Nu är det hur länge sedan som helst jag lade ut senaste inlägget i A-Ö Boktaggen, så här kommer äntligen nästa:

F - Fattig. En bok med en fattig huvudkaraktär.

Den här stackars huvudkaraktären har det inte lätt i livet. Kanske det blir bättre senare?

Joanna går på gymnasiet, och då mamman inte arbetar och pappan är sjukskriven, måste alla tre leva på pappans sjukpenning. Joanna kan aldrig följa med kompisarna när de hittar på saker på fritiden, hon går i samma kläder år ut och år in, och hon snor med sig en massa knäckebröd från skolmatsalen eftersom hon inte vet om det kommer finnas någon mat hemma. Allt detta skäms hon över, men när de till slut inte ens har råd med hennes medicin, då blir hon desperat på riktigt. 

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld är en mycket bra bok som handlar om en hel del viktiga saker, men en av de största och viktigaste grejerna är skildringen av hur det är att växa upp fattig i dagens Sverige.

HP and the Cursed Child

Jag ska åka till London och se teateruppsättningen av Harry Potter and the Cursed Child!

Jag och tre kompisar hade bestämt att åka, men på hemsidan såg det väldigt illa ut i biljettväg så vi hade nästan ställt in oss på att det inte skulle bli av. Så igår kväll chansade min kompis Maria och ringde till dem istället, och lyckade faktiskt få tag i biljetter. Gissa om jag är lycklig nu! 

Det var visst ett rent mirakel att det lyckades; till och med hon på biljettkontoret var helt chockerad och hade sagt typ “I can’t believe those tickets are actually there!”

Det blev inte riktigt som vi hade tänkt: vi fick inte så jättebra platser, och så får vi sitta två och två istället för alla tillsammans, men det är det värt. Dessutom hade vi tänkt åka i typ april eller maj nästa år, men nu fick vi biljetter redan i september, vilket känns väldigt snart fast det är sju månader kvar. Hur som helst är det ju ingen jättepanik precis, men vi tänkte börja titta på hotell och flyg och sånt redan nu så det är klart.

(Konstnärlig tolkning av mina känslor just nu.)

Tematrio - Kärlek

Veckans tematrio handlar om kärlek, vilket känns logiskt eftersom det vara alla hjärtans dag igår. Eftersom min Top Ten Tuesday förra veckan handlade om mina favoritpar i böcker och tv-serier, har jag till min tematrio valt att variera mig lite och välja filmer istället.

Här kommer alltså tre av mina favoritfilmer som handlar (åtminstone delvis) om kärlek.

Först ut är Dirty Dancing, som är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Folk tjatar om Grease och den är väl också bra (förutom slutet), men Dirty Dancing is where it’s at, om du frågar mig.

Nästa på listan är Shelter, och då menar jag inte skräckfilmen med Julianne Moore som även kallas 6 Souls, utan B-filmen från 2007 som typ ingen har hört talas om. Den handlar om Zach som känner sig hopplös efter sumpade collegechanser och som tar ett större ansvar för sin femårige systerson än vad pojkens mamma gör. Zach inleder ett hemligt förhållande med Shaun, bästa vännen Gabes äldre bror, och jag tycker att det är riktigt vackert. 

Imagine Me and You handlar om Rachel som nyss gift sig med Heck, som hon varit tillsammans med i evigheter. Hon älskar Heck och tänker att hennes lycka är gjort, så döm om hennes förvåning och förtvivlan när hon inser att hon fått helt nya och omtumlande känslor för Luce, som var florist på Rachels och Hecks bröllop. Jag älskar den här filmen därför att den inte är självklar. I de flesta kärlekstrianglar är det redan givet vem som kommer att bli vald och den andre är mest jobbig, men detta är en kärlekstriangel som gör ont på riktigt. Luce är ju så bra men det är Heck också, och då blir det svårt.

Far from You av Tess Sharpe

Titel: Far from You

Författare: Tess Sharpe

Förlag: Disney Hyperion

Sidor: 341

Efter en bilolycka vid fjorton års ålder blir huvudpersonen Sophie beroende av den smärtstillande medicinen OxyContin, vilket närapå förstör hennes liv.

Tre år senare blir Sophie och bästa vännen Mina en mörk kväll attackerade av en maskerad man med pistol. Sophie klarar sig nätt och jämt undan med livet i behåll, men Mina dör.

Polisen och nästan alla i Sophies närhet är övertygade om att det var en droguppgörelse som gick snett. De tror att Sophie skulle köpa droger av den okände mannen, att han försökte döda Sophie och att Mina bara råkade komma emellan. Ingen tror på henne när hon försöker berätta sanningen: hon har varit ren i flera månader, och det var Mina som skulle träffa någon i skogen den där kvällen, inte Sophie.

Fyra månader senare får Sophie hjälp från lite oväntat håll att gå till botten med vad som egentligen hände när Mina dog, och berättelsen i nutid varvas med tillbakablickar från tiden före mordet.

Kommentar

Jag har ett problem med den här boken, och det är Mina. Jag får hela tiden höra via Sophie, Minas äldre bror Trev och deras andra vänner hur fantastisk Mina var, men jag tycker aldrig riktigt att jag får se det själv, vilket gör att jag inte blir sådär jätteförtjust i henne. Jag förstår att även en älskad och saknad person måste ha fel och brister, men i Minas fall känns det tyvärr som att bristerna är fler än de positiva karaktärsdragen. 

Trots det är detta en mycket bra berättelse, och jag gillade den skarpt. Mordmysteriet är intressant, om än inte kanske det mest nyskapande. Det finns även en kärlekstriangel, vilket är något som i vanliga fall ger mig utslag. Här känns dock kärlekshistorien fin och viktig, och så fruktansvärt tragisk.

Även Sophies drogberoende är ett ämne som behandlas på ett bra sätt, och läsaren får en intressant inblick i hur en persons beroende inte bara förstör för hen själv, men även hur alla i hens omgivning påverkas.

I första hand handlar boken dock om sorg, om tomrummet som den avlidne lämnar efter sig, och om hur de efterlevande trots detta måste hitta ett sätt att ta sig vidare. De allra, allra flesta av oss har redan eller kommer någon gång att förlora någon som står oss nära, och även om jag inte tycker att det är något att gå och oroa sig för jämt och ständigt, så kan det ändå kanske vara nyttigt att fundera på någon gång ibland.

En smakebit på søndag - Dog Stories

Det har inte varit någon vidare läsvecka för mig, så jag läser fortfarande Far from You, som var min smakbit förra veckan. 

Därför kommer veckans smakbit istället från en av mina gamla favoriter, nämligen James Herriot’s Dog Stories. James Herriot arbetade som veterinär i Yorkshire under en stor del av 1900-talet, och skrev många böcker om sina fyrfota patienter. Tv-serien I vår Herres hage är även baserad på hans berättelser. 

I Dog Stories berättar han om femtio olika hundar som han träffat på genom åren. Smakbiten kommer från det mycket sorgliga kapitlet Have a Cigar.

The old man looked bewildered and his lips trembled. “Then he’s going to die?"

I swallowed hard. “We really can’t just leave him to die, can we? He’s in some distress now, but it will soon be an awful lot worse. Don’t you think it would be kinder to put him to sleep? After all, he’s had a good, long innings.” I always aimed at a brisk, matter-of-fact approach, but the old clichés had an empty ring.

The old man was silent, then he said, “Just a minute,” and slowly and painfully knelt down by the side of the dog. He did not speak, but ran his hand again and again over the grey muzzle and the ears, while the tail thump, thump, thumped on the floor

He knelt there a long time while I stood in the cheerless room, my eyes taking in the faded pictures on the walls, the frayed, grimy curtains, the broken-springed armchair.

At length the old man struggled to his feet and gulped once or twice. Without looking at me, he said, huskily, “All right, will you do it now?”

Nytt i hyllan #2

De senaste åren har jag köpt betydligt fler böcker än jag har läst, vilket naturligtvis blir ohållbart i längden. Samtidigt vill jag ju ha åtminstone en del olästa böcker så att jag har något att välja på. Därför tänker jag att en bra kompromiss är att inte köpa fler böcker än jag läser, vilket blev mitt enda nyårslöfte för 2016. Det enda undantaget är bokrean där jag redan har beställt en hel hög, men mer om det i ett senare inlägg. 

I januari läste jag fyra riktigt bra böcker, vilket faktiskt är ett antal som jag är nöjd med:

Det är något som inte stämmer av Martina Haag

För att kunna leva av Yeonmi Park

Splinter the Silence av Val McDermid

The Girl on the Train av Paula Hawkins (recension här)

Eftersom jag läste fyra böcker har jag således tillåtit mig själv att köpa fyra nya.

Bogeyman av Steve Jackson tillhör genren true crime och handlar om jakten på seriemördaren David Penton, som mördade ett flertal barn i USA på 1980-talet. Jag har läst ganska mycket om seriemördare, men just Penton hade jag aldrig hört talas om tidigare, så det ska bli intressant att läsa den. 

The Heart of Betrayal är den andra delen i fantasyserien The Remnant Chronicles av Mary E. Pearson. Den första delen, The Kiss of Deception, läste jag i december och jag gillade den verkligen så jag hoppas att fortsättningen är lika bra.

En hemlig plats av Tana French visade sig tillhöra en serie som jag aldrig hört talas om, men det verkar som att böckerna är relativt fristående (vilket ofta är fallet med deckarserier), så jag hoppas att det går bra ändå. Boken handlar om en elev på en internatskola som blivit mördad.

Bränd himmel av Gilly Macmillan är också en deckare, och jag har hört mycket bra om den. Den handlar om utredningen kring en liten pojke som försvunnit.

Top Ten Tuesday: Alla hjärtans dag

Veckans Top Ten Tuesday handlar om Alla hjärtans dag, och utmaningen består i att skapa en valfri lista som på något sätt anknyter till dagen i fråga.

Jag har valt att skapa en lista med mina OTP, dvs. mina favoritpar. Jag har valt par från både böcker och tv-serier, och att jag har blandat karaktärer som faktiskt är ett par med karaktärer som jag bara tycker borde vara det. Dessutom blev det elva stycken istället för tio, men jag kan bara inte förmå mig att ta bort någon av dem.

1. Anne och Gilbert

Anne Shirley och Gilbert Blythe från Anne på Grönkulla-serien var nog ett av mina allra första favoritpar, där jag verkligen hejade på dem medan jag läste och hoppades att allt skulle lösa sig

2. Rose och Alec

Rose och Alec från A Little Love Song är så himla fina tillsammans, och att de båda älskar litteratur och tillbringar en stor del av sin tid i Alecs bokhandel gör ju inte saken sämre precis.

3. Katrin och Adam

Jag nämnde Hur kär får man bli? tidigare här på bloggen, och pratade då om att det nog är till stor del nostalgin som gör att jag fortfarande tycker att den är så bra. En annan anledning är huvudpersonerna Katrin och Adam, som jag fortfarande blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på. 

4. Gretchen och Daniel

Gretchen Müller och Daniel Cohen från Prisoner of Night and Fog träffas i München under tidigt 1930-tal. Gretchen tillhör det nationalsocialistiska partiets innersta krets och är speciellt förtjust i sin käre farbror Dolf (Adolf Hitler alltså, innan han kom till makten), medan Daniel är en judisk journalist som försöker ta reda på vad som egentligen hände när Gretchens far, en av Hitlers nära vänner, blev dödad. Fantastiskt. 

5. Tony och Carol

Tony Hill och Carol Jordan från Val McDermids deckarserie (förlaga till tv-serien Mord i sinnet) är inte ett par, men jag och i princip alla som läst serien tycker att de borde vara det. Det vore i och för sig minst sagt bitterljuvt, då författaren själv sagt i intervjuer att om Tony och Carol någonsin blir ett par så innebär det i så fall slutet för serien, eftersom de då inte kommer att kunna arbeta tillsammans längre.

6. Jane och Maura

Jane Rizzoli och Maura Isles (eller Rizzles, som de också kallas) från tv-serien Rizzoli and Isles är inte heller ett par, men är betydligt mer populära hos seriens fans än seriens “riktiga” par är.

7. Howie och Arthur

Howie och Arthur från Know Not Why (som jag har pratat om flera gånger tidigare här på bloggen, eftersom det är en av mina favoritböcker), är kanske ett lite osannolikt par, men jösses vad jag gillar dem. 

8. Ian och Mickey

Ian Gallagher och Mickey Milkovich från tv-serien Shameless. Ja, alltså, jag vet inte vad jag kan säga för att förklara det fantastiska som är Gallavich. Det måste nog ses för att förstås.

9. Clarke och Bellamy

Att inte Clarke Griffin och Bellamy Blake från tv-serien The 100 är ett par känns faktiskt bara löjligt vid det här laget om en frågar mig. (Jag har förresten inte sett säsong 3 än, så inga spoilers tack.)

10. Stiles och Derek

Stiles Stilinski och Derek Hale från tv-serien Teen Wolf är nog det (icke-)par som jag är mest besatt av. Jag har nämnt förut att jag läser mycket fanfiction, och Sterek utgör nog minst 75%. Jag tittar inte ens på Teen Wolf längre (det slutade typ vara bra efter andra säsongen och jag gav till slut upp i början av fjärde), men jag är för evigt bitter över den förlorade potentialen i att Sterek inte blev canon. Det hade ju kunnat vara så bra.

11. Rose och Billie

Sist ut är ett lite udda exempel. För den som inte är bekant med tv-serien Cold Case handlar det om personer som utreder gamla olösta mordfall, så varje avsnitt handlar om ett nytt fall och innehåller många tillbakablickar till tiden när brottet skedde. Därför får tittaren oftast bekanta sig ordentligt med offret och dess anhöriga, och det innebär åtminstone för min del att jag verkligen känner med karaktärerna, även om de bara är med i ett avsnitt. Så är även fallet med avsnittet Best Friends, som utspelar sig i början av 1930-talet och handlar om det lesbiska paret Rose Collins och Wilhemina “Billie” Doucette. Alltså, Rose och Billie är ju bara för söta tillsammans, och jag har nog sett om just det här avsnittet säkert tio gånger.

Puh. Det blev ett långt inlägg! Sent kom det också, men det är ju faktiskt åtminstone tisdag fortfarande så jag förlåter mig själv för det.