onsdag 16 november 2016

Ett stort mysterium

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om mysterier, och det är verkligen right up my alley.

Att jag gillar deckare och seriemördare har väl knappast gått någon av mina läsare förbi, och jag har naturligtvis mina “favoriter”.

Liksom många andra är jag oerhört fascinerad av Jack the Ripper, och har mina egna teorier om allt som har med det att göra. För den som är extra intresserad rekommenderar jag verkligen hemsidan casebook.org. Det är där de verkliga Ripperfantasterna håller till, och där finns all möjlig information om offren, om de möjliga gärningsmännen och allt annat som rör fallet.

Ett något mer aktuellt mysterium är seriemördaren i Long Island, New York, som tros ha mördat mellan tio och sjutton personer under de senaste tjugo åren, och som ännu går lös. Jag tror inte att någon längre hyser något hopp om att Ripper-fallet kommer att få en lösning, men det här fallet kan mycket väl få det, och jag hoppas verkligen att mördaren åker fast.

När det gäller fiktiva mysterier har jag funderat mycket över vad jag gillar och inte gillar. Jag gillar inte när hela lösningen till mysteriet hänger på någon detalj som läsaren omöjligt kunde veta om. Då känner jag mig lurad; jag hade ju kunnat fundera och klura till döddagar utan att komma på hur det låg till! Alltför lätt ska det ju dock heller inte vara. Jag gillar bäst när det är svårt men fullt möjligt för läsaren att lista ut lösningen i förtid. Extra förtjust blir jag om jag lyckas lista ut hur det ligger till typ tre sidor innan det avslöjas, för då får jag känna mig duktig och samtidigt våndas alldeles lagom länge över att jag vet saker som personerna i boken inte vet.

En ursäkt

Återigen får jag be om ursäkt för att bloggen fått stå orörd så länge. Det beror på några olika saker. Dels har jag haft en enorm lässvacka i typ ett halvår. Jag läste ett par böcker över sommaren och en bok nu i november, men annars har jag nästan bara läst fanfiction. Det gör egentligen inte mig någonting, för jag älskar ju fanfiction, annars skulle jag ju inte läsa det, men det är ju inget som jag skriver om i bloggen.

Dessutom har jag börjat plugga igen. Jag har ju tidigare berättat att jag jobbar som lärare, och jag har gått lärarprogrammet tidigare men saknar 30 hp för behörighet, så nu håller jag på att ta igen det. Det innebär att jag fram till i juni kommer att jobba heltid och samtidigt plugga halvtid. Som ni förstår har jag för närvarande i princip inget liv.

Jag ska dock försöka komma igång och blogga igen, på den obefintliga fritid jag har, för jag tycker ju faktiskt att det är väldigt roligt. Jag börjar med Kulturkollos utmaning för veckan, som handlar om mysterier. Det kommer i ett eget inlägg alldeles strax!

lördag 18 juni 2016

Ensam på Mars av Andy Weir


Titel: Ensam på Mars (The Martian)
Författare: Andy Weir
Förlag: Bookmark
Sidor: 448

I en inte alltför avlägsen framtid har NASA börjat genomföra bemannade expeditioner till Mars. I besättningen på Ares 3, den tredje bemannade expeditionen, finns huvudpersonen Mark Watney. Mark är astronaut, maskininjengör och botaniker, och får som sjuttonde person någonsin äran att sätta sin fot på Mars.

Redan på sjätte dagen tvingas dock besättningen avbryta den månadslånga expeditionen. På grund av en sandstorm får de order att lämna habitatet, den tältliknande struktur som varit deras hem under expeditionen, och bege sig till farkosten som ska ta dem därifrån. På vägen inträffar en olycka som skiljer Mark från resten av gruppen, och i tron att han är död måste de övriga fem åka hem utan honom.

Mark överlever mirakulöst och lyckas ta sig tillbaka till habitatet, men eftersom ingen på jorden vet att han lever måste han komma på ett sätt att överleva helt ensam tills nästa expedition, Ares 4, anländer till Mars. Problemet är att det är fyra år dit, och han bara har mat för 400 dagar...

Kommentar
Jag köpte Ensam på Mars på årets bokrea, men har skjutit upp läsningen av den tills nu av den enkla anledningen att jag var rädd att inte gilla den, för det är så jag hanterar saker i mitt liv. Jag oroade mig för övrigt helt i onödan; detta är en av de bästa böckerna jag läst i år.

Det är en rafflande historia från första till sista sidan, och när jag väl började läsa plöjde jag utan vidare halva boken i en sittning. Marks berättelse varvas med kapitel som utspelar sig på jorden, där NASA ganska snart inser att Mark lever och desperat försöker undsätta honom. Båda delarna av historien är vansinnigt spännande och jag kände aldrig att någon del tog över, vilket jag annars tycker kan hända ibland.

Mark är en fantastisk huvudperson. Han befinner sig i en otroligt påfrestande situation, men lyckas ändå behålla sin humor och uppfinningsrikedom, och det är mycket underhållande att följa hur hans MacGuyver-fasoner håller honom vid liv. En del saker han lyckas med känns nästan lite för otroliga, men tydligen har boken hyllats för sin korrekta vetenskap av folk som till skillnad från mig vet vad de pratar om, så på den punkten får jag vika mig.

Något annat som jag verkligen gillar med boken är att det inte finns någon egentlig antagonist, förutom möjligen själva Mars och dess ogästvänliga miljö. Det var ingens fel att Mark blev lämnad där; det var en ren och skär olyckshändelse och hans besättning gjorde helt rätt som åkte därifrån. På jorden finns en och annan byråkrat som försvårar räddningsarbetet en smula, men ingen är verkligt ond och alla som är inblandade gör verkligen sitt bästa för att hjälpa Mark.

Istället är detta faktiskt en mycket positiv berättelse, en som tror på vetenskapen och att människan i grunden är god, och för mig kom det som en trevlig överraskning bland de många dystopier som utgör vår moderna litteratur. Trots sin intensitet är boken också fantastiskt rolig, och jag skrattade högt många gånger.

Som ni kanske förstår får Ensam på Mars högsta poäng av mig, och jag rekommenderar den verkligen till typ alla.

Jag har även sett filmatiseringen av boken, men jag tänkte göra ett separat inlägg om den så snart jag hinner.

torsdag 9 juni 2016

Veckans bokbloggsfråga: Mina nära och kära

Veckans bokbloggsfråga lyder:
Läser även dina nära och kära? Är böcker, läsande och bokbloggande ett intresse du delar med andra i din närhet? Ger du ofta bort bokpresenter till jul, födelsedagar och andra firanden?

Jag kommer från en familj av läsare. När jag växte upp läste både min mamma och min låtsaspappa, och hemma hos oss fanns alltid många hyllmetrar böcker. Mitt deckarintresse har jag fått från mamma. Jag gillade inte sådant själv när jag var liten, men ibland brukade jag skrämma mig själv genom att läsa baksidestexterna på mammas böcker, och så småningom började jag tycka att det var mer intressant än otäckt. 

På senare år har även min lillebror börjat läsa. Han är sex år yngre än mig, så innan jag flyttade hemifrån brukade jag läsa för honom. Jag minns att vi tog oss igenom de fem första Harry Potter-böckerna på nolltid, och Molly Moon-böckerna blev favoriter hos oss båda. Nu när brorsan blivit äldre (han fyller 20 till hösten, vilket känns helt sjukt för i min värld är han fortfarande typ elva) har också han funnit glädjen i att läsa.

Bland mina vänner finns många läsare, och också där har högläsningen funnits med. Det började 2007 när vi var på scoutläger i Skåne och hade högläsning i tältet varje kväll. Efter det har det funnits många tillfällen för högläsning, och det är alltid supermysigt.

Däremot ger eller får jag sällan böcker i present. Det är så svårt att veta vad folk är intresserade av att läsa, såvida de inte uttryckligen säger att de önskar sig en viss bok, och jag tror att mina nära och kära känner detsamma när det gäller presenter till mig.

fredag 3 juni 2016

Enkät: lånat, bytt och fått

Veckans tema på Kulturkollo är Lånat, bytt och fått. Jag lånar (hehe) enkäten därifrån:

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Faktiskt inga alls! Tills för två år sedan bodde jag i Eskilstuna, och då hade jag jämt biblioteksböcker hemma. Dels är stadsbiblioteket där jättebra, och dels var jag ju en fattig student, så det föll sig naturligt att låna böcker. Där jag bor nu är biblioteket mycket mindre och inte alls lika bra. Dessutom jobbar jag ju nu och har därför mer pengar att röra mig med, så numera blir det oftast så att jag köper de böcker jag vill läsa.

Vilken var den senaste boken du fick?
För ganska precis ett år sedan fick jag fyra pocketböcker i födelsedagspresent av en vän/kollega, nämligen Fågelmannen, Det fördolda, Skuggpojken och Pepparkakshuset.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte. Dock jag har lyckats förvärva två exemplar av 22/11/63 av Stephen King, så den ena ska min bror få nästa gång vi ses.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Oj, ingen aning! Kan inte komma ihåg att jag någonsin bytt böcker med någon.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Ensam på mars av Andy Weir, som jag köpte på årets bokrea.

måndag 30 maj 2016

Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker

Författare: John Douglas, Mark Olshaker
Förlag: Random House
Sidor: 384

Jag tror inte att någon som läser min blogg kan ha missat att jag är väldigt intresserad av mord och andra brott, och att en stor andel av de böcker jag läser är deckare. En bok som jag dock aldrig tidigare nämnt på bloggen är Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker. 

I Mindhunter berättar John Douglas om sin långa karriär som beteendevetare inom FBI. Han var till och med en av grundarna av BAU, FBIs avdelning för beteendevetenskap (dvs. den avdelning av FBI som tv-serien Criminal Minds handlar om), och han är vad jag förstår mycket respekterad inom området.

En får läsa om Douglas och hans kollegor då de i slutet av 1970-talet bestämde sig för att ta reda på hur seriemördare fungerar, och under en period reste runt i USA, besökte fängelser och intervjuade seriemördare och andra förbrytare. Syftet var att skapa sig en uppfattning om förbrytarnas personligheter och beteenden, som de sedan kunde använda i utredningen av andra brott. Sedan följer en mycket spännande inblick i Douglas karriär och de ohyggligheter som utformat den.

John Douglas
Överlag är detta en mycket intressant bok för den som är intresserad av mord och mordutredningar. En får läsa om en rad olika brott som Douglas och hans kollegor utrett, och även ta del av de intervjuer som Douglas genomförde med brottslingar i början av sin karriär. Dessutom berättar Douglas ganska ingående om hur mordutredningar går till, och vilka beslut som fattas och varför. Det är absolut inget för den känslige; Douglas besparar läsaren ingen detalj och det är ofta både obehagligt och sorgligt.

Ofta förklarar han en viss aspekt av arbetet, och använder specifika fall han utrett för att illustrera vad han menar. Kapitlet “Everybody Has a Rock” handlar till exempel om att alla har något som gör dem sårbara, även helt oskyldiga människor, och att en skicklig utredare kan lista ut vad som gör en specifik gärningsman sårbar och använda det emot dem. Kapitlets titel kommer från ett fall där offret slagits ihjäl med en sten. Douglas berättar om hur de skulle förhöra en misstänkt gärningsman, och då lade stenen i fråga på ett bord i förhörsrummet. Den skyldige kände omedelbart igen stenen och var under förhöret märkbart besvärad av att den fanns i rummet. Tanken är förstås att en oskyldig person inte skulle ha reagerat på det viset.

Att boken har några år på nacken (den första utgåvan kom 1995) tycker inte jag gör någonting. Det märks egentligen först i slutet, då Douglas knyter ihop säcken genom att spekulera i några olösta fall. Han kommenterar bland andra The Green River Killer och BTK, två av USAs mest ökända seriemördare. Gary Ridgway och Dennis Rader greps 2001 respektive 2005, och båda har sedermera erkänt och dömts. Att detta inte finns med i boken ser inte jag som ett problem.

Tyvärr har boken en del problem som stör mig. På Goodreads gav jag boken 3 av 5 i betyg, och det beror på ett par större invändningar som jag hade mot boken.

För det första är bokens 100 första sidor fruktansvärt tråkiga. Läsaren får följa Douglas ungdomsår, och hur han bildade familj och så småningom kom att arbeta för FBI. Nu är jag inte överförtjust i memoarer, men jag har svårt att se hur ens en person som gillar memoarer skulle kunna finna inledningen av denna bok intressant.

För det andra har jag svårt för Douglas personlighet. Det råder inget tvivel om att John Douglas är en otroligt begåvad och framgångsrik person som under sin karriär utfört ett enormt viktigt arbete, men han är så oerhört självgod att jag vill kräkas. Många är situationerna då Douglas får briljera över fumliga idioter till mordutredare och det blir ofta svårt att avgöra om det verkligen gick till så, eller om det är Douglas fasta övertygelse om sin egen förträfflighet som skiner igenom. En smula ödmjukhet sitter aldrig fel, om du frågar mig. 

Douglas är även en engagerad förespråkade för dödsstraff. Jag är personligen emot dödsstraff, även efter att ha läst denna bok. Kanske hade jag känt annorlunda om jag hade samma erfarenheter som Douglas, och jag inser att ämnet är relevant i en bok om seriemördare, men jag tycker ändå att det blir lite för mycket prat om just det. När en representant för ordningsmakten i en bok om sin karriär uttrycker att en delstat hade den “goda smaken” att ha ihjäl en person, även om personen i fråga begått ett brutalt mord, så tycker jag att det blir lite… ja, osmakligt, faktiskt. 

Men om du är intresserad av ämnet och kan stå ut med en gubbe som tycker att han är Guds gåva till folket, så är detta en riktigt intressant och läsvärd bok, och jag rekommenderar den erkligen.

tisdag 24 maj 2016

Tematrio - Hemligheter

Jag har verkligen varit inaktiv på bloggen på sistone. Jag hade en sådan jäkla bra start på året och plöjde en hel hög böcker på nolltid, men omkring mitten av mars gick luften ur mig och sedan dess har jag inte läst ut en enda bok. Jag har liksom känt mig totalt omotiverad att läsa eller ens tänka på böcker, och därför har bloggen tagit stryk också. Jag känner dock att denna hemska svacka kanske börjar vara på väg att gå över, så jag försöker mig lite försiktigt på en tematrio för att se hur det känns.

Veckans tema är hemligheter, och jag har valt ungdomsböcker med lite olika vinklar på temat.



Speak av Laurie Halse Anderson är en av mina gamla favoriter. Huvudpersonen är fjortonåriga Melinda som efter en traumatisk upplevelse i princip slutat prata. Ingen i hennes omgivning vet vad hon varit med om, och det tar lång tid innan hon kan berätta.





Openly Straight av Bill Konigsberg handlar om Rafe, vars upplevelse av att komma ut har varit förhållandevis smärtfri. Han har dock tröttnat på att alla bara känner igen honom som “the gay kid” och verkar tycka att det är det enda intressanta med honom. Därför bestämmer han sig för att inte berätta för någon på sin nya internatskola om sin sexualitet. Han poängterar att han inte tänker ljuga för någon, utan snarare bara låta folk anta, liksom. Det går väl sådär.



Jasper Dent-serien av Barry Lyga handlar om sjuttonåriga Jazz, vars pappa Billy är en ökänd seriemördare. Jazz har i hela sitt liv vetat vad hans pappa håller på med, men höll detta hemligt ända tills han var tretton år och Billy lyckades avslöja sig helt på egen hand. I serien förs en intressant diskussion kring den lojalitet som barn kan känna gentemot sina föräldrar även när föräldrarna gör fruktansvärda saker, och hur omvärlden (och Jazz själv ibland) har svårt att förstå hur han kunde låta detta fortgå under så många år.

söndag 10 april 2016

Bokbloggsjerka 8 - 11 april

Veckans jerkafråga handlar om spänning, och jag hoppas att det ska hjälpa mig att få igång mitt bloggande igen efter svackan jag haft de senaste veckorna.

Till skillnad från många andra tycker jag nog visst att Nora Roberts böcker kan passa in i spänningsgenren - kanske inte alla hennes böcker, men definitivt en del av dem. Roberts har ju liksom gjort det till sin grej litegrann att skriva böcker som både är spännande och romantiska, och då tycker jag inte riktigt att de behöver förpassas till bara en genre. 


Jag läser ofta böcker som är spännande på olika sätt. En av dem är The String Diaries av Stephen Lloyd Jones. Boken handlar om en familj som i generationer förföljts av en övernaturlig varelse som kan förändra sitt utseende så att han ser ut exakt som någon annan. På så vis kan han komma åt familjen genom att kidnappa eller döda en familjemedlem och ta dennes plats. 

Jag har nog aldrig förut känt mig så paranoid som när jag läste den här boken. Familjen i boken har efter så många år av förföljelse infört ett system där de vid minsta misstanke dubbelkollar att alla i familjen är den som som de påstår sig vara (oftast genom att ställa frågor som bara rätt person kan svara på), men det hjälper ju bara för stunden. Karaktärer som tidigare bekräftats vara sig själva kan ju när som helst bli utbytta, så det var lite som att läsa en deckare där vem som helst kan tänkas vara mördaren, fast typ fyrtio gånger värre. 


För den som gillar psykologisk spänning och urban fantasy är det verkligen en bok jag kan rekommendera!

fredag 1 april 2016

Mars 2016



Lästa böcker
Granne med döden av Alex Marwood
En enda natt av Simona Ahrnstedt
Främligen vid havet av Nora Roberts

Antal: 4
Omläsningar: 0
Svenska: 4
Engelska: 0
Snittbetyg: 3, 88

Bästa bok: Granne med döden
Sämsta bok: -
Största överraskning: Främlingen vid havet
Största besvikelse: -

Kommentar
Mitt år när det gäller läsningen började riktigt bra, och det höll i sig även i mars. Fyra böcker på en månad är bra för att vara mig, och trots att jag inte har läst någonting alls under påsklovet ligger jag ändå sex böcker före enligt min årsutmaning på Goodreads, så jag är supernöjd.

Med det sagt har mars varit en riktigt skum månad. Jag har för det första bara läst böcker på svenska, och jag vet faktiskt inte när det hände senast. Dessutom har jag läst två romance-böcker, och det hör heller inte till vanligheterna. 

Det var ganska länge sedan jag läste en bok som jag verkligen inte gillade, och mars läsning var inget undantag. Jag gillade alla fyra böckerna på olika sätt.

Bäst var dock Granne med döden (den otroligt töntiga titeln till trots), vilket kanske inte är så konstigt då den verkligen ligger inom min comfort zone och var den enda som jag redan i förväg var säker på att jag skulle gilla.

Den största överraskningen var Främlingen vid havet. Jag var högst osäker på om jag skulle gilla den då mina tidigare erfarenheter av Nora Roberts har varit lite sisådär, men jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra.

Jag har inte för vana att bestämma i förväg vad jag ska läsa, för då blir det genast ett tvång och min inre treåring slår bakut, så jag har ingen plan för april. Dock är jag riktigt spänd på Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård efter att ha hört den jämföras med Granne med döden, så det kan kanske hända att jag tar mig an den under april.


torsdag 31 mars 2016

Veckans bokbloggsfråga: Kvinnliga författare

Veckans bokbloggsfråga lyder:
Denna vecka undrar jag därför om du tänker på författarens kön när du väljer böcker? Läser du flest böcker av kvinnliga författare eller av manliga författare? Tycker du att kvinnliga författare bör uppmärksammas mer än de manliga? Och till sist – vilken/vilka kvinnliga författare är just din favorit? 

Jag lägger ingen medveten vikt vid författarens kön när jag väljer bok, men när jag började fundera på det blev jag förstås nyfiken. Nu har jag räknat på det och har kommit fram till att jag läser betydligt fler böcker av kvinnor. Jag har bara tittat på de böcker jag för närvarande äger, och har räknat med både lästa och olästa böcker:

Kvinnor: 60 %
Män: 38 %
Flera författare, olika kön: 1,5 %
Ingen författare: 0,5 %

Jag kan inte säga att jag är chockad, men jag trodde nog inte att det skulle skilja fullt så mycket. Det är som sagt inget medvetet val att läsa fler böcker av kvinnliga författare, så jag får nog fundera lite på hur det kommer sig att det ser ut som det gör. 

Jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma kvinnliga författare, inte för att jag tycker att vi ska premiera en kön över ett annat, utan med tanke på det samhälle vi lever i och hur situationen ser ut och har sett ut för kvinnliga författare genom tiderna. 

En av mina favoritförfattare inom deckargenren är Val McDermid. Hon skriver riktigt bra, och så tycker jag att hon verkar vara en jäkligt skön person. 

Här diskuterar hon (bland annat) kvinnligt författarskap och har en del intressanta synpunkter:


måndag 21 mars 2016

Fem saker ni nog inte visste om mig

Jag hakar på och berättar om fem saker som ni nog inte vet om mig.


  1. Jag började på scouterna 2004 när jag var fjorton, och det påverkade min ungdomstid enormt mycket. Vi var ett stort gäng i samma ålder som var scouter och även umgicks annars, och de är fortfarande mina närmaste vänner. Under en period på gymnasiet var jag även ledare för scoutkårens yngsta avdelning, åtta- och nioåringarna. Jag slutade runt 2010-2011 däromkring, och det berodde på att jag hade flyttat så långt bort att det blev för svårt att vara tillräckligt engagerad. Om jag någon gång flyttar tillbaka till trakten, och tanken har slagit mig, kommer jag nog att börja igen. 

  1. Jag har ett medfött hjärtfel som heter Fallots tetrad, och har blivit opererad fyra gånger för det: tre gånger när jag var riktigt liten och fjärde gången när jag var 20. Idag mår jag bra och kan leva ett mer eller mindre normalt liv, men jag går på kontroll en gång om året och det kan hända att det behövs fler operationer i framtiden.

  1. När det gäller mat är jag nog varken mer eller mindre kräsen än de flesta, men något som jag bara inte tål är ärtsoppa. Det är så fruktansvärt vidrigt, och till och med lukten får mig att vilja kräkas.

  1. Jag älskar djur och är uppvuxen med både hund och katt, och även marsvin och hamster under en period. Nu har jag har en snart sjuårig katt som heter Dexter, och skulle gärna vilja ha hund också men det är liksom svårt eftersom jag jag är borta så mycket. Någon gång i framtiden kanske, och tills dess får jag umgås med mammas hundar när jag är där.

  1. Mitt intresse för deckare, seriemördare och allsköns ruggigheter har vuxit fram på senare år; som barn var jag ganska lättskrämd. När jag var typ nio läste jag en liten faktabok i skolan om Bockstensmannen. Jag minns att boken innehöll foton av skelettet, och även någon berättelse om mannen som hittade kroppen, som själv var ett barn då. Jamen tjohej, jag hade mardrömmar i flera månader efteråt.


(Dexter + böcker = yes good)

lördag 19 mars 2016

Veckans bokbloggsfråga

Veckans bokbloggsfråga lyder:
Den här veckan är jag intresserad av dig som person bakom bokbloggen. Vad jobbar du med eller pluggar till? Är böcker, läsande och skrivande en del av din jobbvardag också, eller är det bara ett fritidsintresse? Trivs du med ditt jobb eller drömmer du om att jobba med något helt annat, i så fall vad?

Jag är utbildad till högstadie- och gymnasielärare i engelska och historia. Jag gick min sista termin på högskolan våren 2014 och hade sådan tur att jag fick jobb direkt till hösten sedan. Jag jobbar på en högstadieskola och undervisar i engelska i fem klasser (i år är det två sjuor och tre nior), och detta är alltså mitt andra läsår där.

Eftersom både läsande och skrivande ingår i kursplanen i engelska är det i högsta grad en del av min vardag, och det passar mig alldeles utmärkt. På ett sätt är engelskan ett väldigt fritt ämne; som lärare får jag i princip bestämma helt själv vilket innehåll undervisningen ska ha, och jag brukar försöka välja relevant litteratur som jag själv gillar och som jag tror kan inspirera eleverna på olika sätt.

Jag älskar verkligen mitt jobb, även om det ofta är svårt och tungt på många sätt. Om tio eller femton år kanske jag känner annorlunda, men i nuläget kan jag faktiskt inte tänka mig något annat yrke.

tisdag 15 mars 2016

♩I'm so excited... ♬


Jag upptäckte nyss att den tredje delen i Jackaby-serien av William Ritter har fått både en titel och ett omslag. Ghostly Echoes heter den, och släpps i slutet av augusti. 

Och hur snyggt är inte omslaget?


lördag 5 mars 2016

Äntligen sportlov!

Eftersom jag bor i urskogen (aka Norrland) har inte min skola sportlov förrän vecka 10. Det gör mig egentligen ingenting, förutom i år då påsken ligger så tidigt. Vi har alltså bara två veckor mellan loven (mindre till och med, eftersom vi är lediga på långfredagen) och det blir ju lite tokigt. 

Jag vet att olika skolor gör olika, men jag har sådan tur att vi lärare på min skola också är ledig hela lovet precis som eleverna. Skönt är det!

I januari och februari läste jag sammanlagt nio böcker, vilket jag är supernöjd med, men jag hoppas ändå få tid att läsa lite extra mycket nu under lovet. Vi får väl se hur det går!

tisdag 1 mars 2016

Bort med skämskudden!

Den här veckan pratar Kulturkollo om att lyfta på skämskudden och berätta om de där böckerna, filmerna, tv-serierna, kändisarna osv. som en gillar mer än en känner att en borde. 

Rent allmänt försöker jag att inte skämmas för vad jag gillar, men ibland är det svårt att låta bli när jag verkligen gillar något som jag vet att andra skulle tycka var konstigt, oavsett om det beror på kvaliteten eller på att jag inte tillhör målgruppen.

Skämskudde nummer 1 är tv-serien Teen Wolf. Som jag har pratat om tidigare följer jag inte ens serien längre. Jag tyckte att de två första säsongerna och typ halva tredje säsongen var bra, men sedan spårade det ur och blev jättedåligt. Men trots att jag älskar karaktärerna och skådespelarna och inte riktigt kan släppa serien drar jag mig för att försvara den när folk börjar prata illa om den; jag bara gnisslar tänder och låtsas att jag inte har en aning om vad de pratar om.

På tal om tv-serier: Queer as Folk. Jag skäms verkligen inte för kvaliteten, för det är en fantastisk serie på många sätt. Däremot känns det alltid lite pinsamt att rekommendera den till folk, för jag känner någonstans att jag måste förvarna dem att serien har en 18-årsgräns och är synnerligen naken. By the way, liksom.

När det gäller musik är jag mer eller mindre allätare (förutom ett fåtal grejer som jag bara inte tål *hostharkeldansband*) och jag skäms sällan för vad jag lyssnar på. Men något som känns jobbigt att erkänna är hur mycket jag gillar One Direction. Mest är jag dock arg över att jag känner att jag måste skämmas för det, för de är faktiskt riktigt bra. Tyvärr lever vi ju i ett samhälle som ser ner på pojkband och speciellt de som gillar dem, och det är något som jag skulle kunna ha en lång utläggning om men vi tar det en annan gång.

Jag har fler skämskuddar, men jag tror att det får räcka så. Jag ser fram emot att läsa om alla andras!

måndag 29 februari 2016

Nytt i hyllan #bokrea

Som utlovat kommer här mitt bokrea-inlägg. Den vänstra högen köpte jag i fysiska butiker (Akademibokhandeln och ICA Maxi) i lördags, och den högra förbeställde jag från Adlibris och Bokus. 

Trots att jag gick igenom hela reasortimentet hos både Adlibris och Bokus när jag gjorde min beställning lyckades jag på något sätt missa att Jag ger dig solen av Jandy Nelson fanns med, så den beställde jag först i fredags. Jag tänkte även ta en titt hos min lokala bokhandel (en Ugglanbutik), men sedan får det nog vara bra för i år.

Har ni läst något ur min hög? 


(Som jag nämnt tidigare märker jag mina olästa böcker med små rosa klisterlappar för att lättare hålla koll på dem. Jag har inte satt någon på Lapptäcken-boken för jag tänker att det inte är en bok som jag kommer att läsa från pärm till pärm.)

söndag 28 februari 2016

En smakebit på søndag - Oppositionspartiet


En smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, och går helt enkelt ut på att en bjuder på en smakbit från den bok en läser för tillfället. 

Just nu läser jag Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström, som är en av mina nya böcker från bokrean (det kommer för övrigt ett inlägg om bokrean senare idag eller imorgon). Det handlar om Saga och hennes kompisar, som går på gymnasiet i 60-talets Stockholm. Boken utkom första gången 1967.


Vi andra hade följt utvecklingen med spänt intresse, och Ia ringde på söndan, sprickfärdig av sensationen: Nu har jag snärjt honom!
Sedermera har det visat sej att Jerker inte var så snärjd som man trodde, han hade tvärtom bara avsett att göra sej en glad kväll, och nu har Ia brustet hjärta, och vi pyser av indignation: karlar! såna är dom allihop! beräknande skurkar!
Karla och jag sitter i skoltrappan och är karlhatare en hel rast.

fredag 26 februari 2016

Bokblogssjerka 26 - 29 februari

Gissa om jag är glad över veckans jerkafråga! Som jag har nämnt tidigare är jag en storkonsument av fanfiction, men jag brukar inte prata om det så mycket här på bloggen. Nu får jag chansen!


För mig har fanfiction betytt otroligt mycket. Jag upptäckte fenomenet när jag var i 13-årsåldern och hängde på hogwarts.nu, som var en sida för svenska Harry Potter-fans. (Detta var under de där tre åren eller vad det var mellan fjärde och femte boken, och jag hade svår abstinens) Jag läste först all svensk fanfic jag kom över, vilket inte var särskilt mycket, och sedan gick jag över till fanfic skriven på engelska. Fram tills dess hade jag hatat engelskan i skolan; jag tyckte att det var totalt värdelöst och ganska svårt. 

Plötsligt fick jag motivation att lära mig. Jag hittade nån engelsk-svensk ordbok online som var fruktansvärt dålig med dagens mått mätt, och under åtminstone ett år eller två hade jag alltid den sidan öppen i fönstret bredvid så att jag kunde slå upp allt jag inte förstod, vilket till en början var typ allt. Efter ett tag upptäckte jag att engelska faktiskt är ganska roligt och inte alls så svårt som jag hade tyckt förut.

Nämnde jag att jag idag är lärare i engelska?

Jag läser fortfarande fanfiction, men inte lika mycket Harry Potter längre. Ett tag läste jag nästan bara Glee-fanfic, och sedan har jag övergått mest till Teen Wolf. Som jag skrev för ett par veckor sedan följer jag inte ens Teen Wolf längre, för det spårade ur totalt och blev fruktansvärt dåligt, men karaktärerna kan jag liksom inte släppa. Jag är en sådan där som ser karaktärer jag gillar nästan som vänner, och jag tycker att de förtjänade bättre än det skräpet som serien blev. 

Jag tänker dock inte ge några tips. Jag har ett pinsamt detaljerat fanfictionbibliotek där jag sparar alla länkar till allt bra jag läser, men till skillnad från böcker tycker jag att det är svårt att tipsa folk om fanfic.